Egentid vs småhundstid

Vätterstranden

Matte här,
Då varken jag eller Berndt har några barn har vi bara kunnat iaktta föräldraskap på håll. Men jag vågar påstå att det finns en hel del likheter mellan att en valp och ett barn flyttar in.

Jag jobbar som egenföretagare och tar, som andra kvinnoföretagare, det största ansvaret för den lilla. Så funkar det nämligen även för föräldrar. När en mansföretagare blir pappa kan han sällan vara föräldraledig, medan det går utmärkt (eller åtminstone går) för en kvinnoföretagare. (Det finns så klart undantag, men statistiken är tydlig här.)

Utsikt från Sjön mot sjön

Så, trots många år som feminist och jämställdhetsarbetare, så gör jag precis som så många andra. Tar huvudansvaret. Husse tränar tre morgnar per vecka. Jag hinner inte träna alls, jag hinner knappt duscha. Den motion jag får är att bära hunden upp och ner för trapporna (sex dryga halvtrappor) när vi befinner oss i Jönköping där Berndt jobbar. Och att lyfta 6,3 kilo ner ur soffan upprepade gånger.

Så nu i tisdags krävde jag att Berndt jobbade hemma så att jag för första gången sedan Idris kom till oss den 25 december fick ge mig ut själv. Före Idris var mina dagar i princip mina att bestämma över, när jag inte har möten eller uppdrag. Upp vid 7-8-tiden, fixa pocherade ägg, bacon, mackor, kaffe, se på morgon-TV, läsa Svenskan, kolla mejlen, jobba lite vid datorn och sen ut för en promenad och lunch på något trevligt ställe. Sådant är svårt med en valp som dels inte kan promenera några längre sträckor, dels inte får komma in på mina stamställen i Vällingby, där vi ju bor mestadels av tiden. Så jag får skaffa mig nya ställen. Re:bel Pokébar i Vällingby centrum tar gärna emot fyrbenta familjemedlemmar och snart öppnar Espresso House vilka enligt uppgift ska ta emot hundar. Och Idris kommer kunna gå allt längre sträckor.

Sej med hollandaisesås och grillad blomkål - urgott!

Men, nu i veckan var det alltså dags för lite vuxentid. Så jag gick helt enkelt ner till Sjön vid Vätterstranden och åt lunch, för att sedan gå vidare in till stan för en fika på Malmborgs. Och vad sysslade jag med då? Ja, bland annat med att titta på bilder på hunden i mobilen. Som värsta småbarnsföräldern första dagen på jobbet efter föräldraledigheten.

En bra grej vi gjort för att dela lite mer lika är att flytta Idris nattsäng till Berndts sida av sängen. Av någon anledning sover hon hela natten där och hoppar inte upp mot sängen hela tiden för att gnälla, nosa och slicka på Husse (som hon gjorde med mig). Så nu vaknar hon först när Berndts klocka ringer, men om han ska iväg tidigt somnar hon snart om och sover till jag vaknar vid 7.30 och vi kan gå ut. För det mesta håller hon sig tills vi kommer ut, det får bara inte gå för lång tid mellan uppvaknande och utgång. (Jag är glad om jag hinner kissa själv och klä på mig.) Vi delar också på morgonpassen spritt över veckan.

Årets första semla

Så, för en 48-åring och en 61-åring med en liten Perrovalp är det inte svårt alls att sätta sig in i Lars Lerins och Juniors liv i Vänligen Lars Lerin på SVT. Och Lerins beskrivning av vad han vill att lille Rafael ska bli är klockren. "Lugn, trygg, gla' och inte alltför ängsli'". Gäller även för vår Idris.

"Fast småbarn kan ju inte gå första året" var Berndts kommentar. Nä, men dom skriker bra mycket mer än Idris. Å andra sidan kommer dom sällan med en uppsättning sylvassa små tänder. Likheter och skillnader men efter nära en månad börjar det stabilisera sig med rutinerna. Nu är det "bara" uppfostran av hund och människor kvar. Idris växer så det knakar och kanar/hoppar/far runt på sina allt längre ben. Nästa vecka är det dags för andra vaccinationen.

Och jo, jag hann med årets första semla på min egentid.

/Matte Anna-Karin