Syskonträff

Nu har jag vilat mig i två dagar. Jag blev lite trött efter att ha träffat mamma Doris (Calmigos Kiwi) och tre av mina fyra kullsyskon i söndags. Mammas snälla husse, matte och lillmatte hade bjudit in till valpträff. Och då kommer man ju med glatt humör och viftande svans. 

Jag och Fido i glatt samspråk. ;)

Alla mina syskon utom Sally (Calmigos Omega) var där, för hon har så långt att åka. Hon har min fulla sympati med tanke på hur tråkigt det är att åka bil. Särskilt genom den otäcka, bullrande Söderledstunneln. När vi kom fram sprang mina brorsor Fido (Calmigos Ofidio) och (Calmigos) Ozo runt och busade. Jag trodde aldrig Matte skulle släppa lös mig så jag fick kasta mig rakt in i valphögen. Som vi busade och skällde på alla som kom förbi! Vi är ju nästan dubbelt så stora nu som när vi skiljdes åt på juldagen och det gör att man kan busa extra bra! 

Kramas lite med brorsan. ;)

Om nån trodde att jag skulle ge mig inför brorsorna misstog dom sig. Till slut kom mamma Doris och försökte hålla lite ordning på mig. Och så kom syster Iris (Calmigos Oona) åkande med sin husse, matte och sina nya hundsyskon. Iris har nästan samma tilltalsnamn som jag. Det blev nästan lite besvärligt att fatta om det var min eller Iris matte som ropade och på vem av oss. 

Bra av Matte att lyckas fånga när jag trycker ner brorsan!

Efter att vi fått busa av oss en bra stund i skogen fick vi gå in till Mamma och hennes familj. Där drog jag efter andan med ett älgben i några minuter innan jag började jaga min bror Fido runt lägenheten.  Mammas familj säger att jag och Fido var såhär redan i valplådan. Vi är de enda med lång svans så vi kanske kände lite extra samhörighet. Han är en bra buskompis i alla fall, Fido. 

Nästa gång hoppas jag att även Sally kan vara med och leka med oss.

I bilen hem gnällde jag knappast alls utan sov som en stock. Matte fick dra ut mig från baksätet, för jag orkade knappt gå, än mindre bajsa. Sen sov jag hela kvällen och natten och större delen av gårdagen. Fast Husse försvann iväg till Jönköping och har inte kommit tillbaka än, det är bara jag och Matte här i huset. Det har sina fördelar, i morse fick jag t ex ligga kvar hos henne en stund i sängen utan att hon körde ner mig. I sådana stunder nafsar jag inte ett dugg utan lägger mig på rygg på hennes arm och bara myser.

Jag som kontorshund.

Idag hjälper jag Matte på kontoret. Genom att sova lite. Det tycker hon är bra, för hon håller på med nåt som kallas bokslut. Det här med att sova under bokhyllan/soffan/ sängen är tydligen nåt som min mamma och mina syskon också gillar.

Voff, slick och nafs
Idris 

Idris 12 veckor

Idris, 12 veckor

Jag växer så det knakar, säger Husse. Han väger oss genom att först ställa sig själv på vågen och kolla sin vikt. Sen kliver han av och lyfter upp mig och väger oss båda. Igår vägde jag 7,5 kilo. Snart kommer dom inte orka bära mig upp och ner för trapporna, säger dom.

Inom kort har dom dubbelt så mycket hund som när dom hämtade mig för drygt fyra veckor sedan. Matte säger att kärleken växer på samma sätt. 

Voff och slick (och ett litet nafs)
Idris 

Vaccinerad!

Jag på väg från godisstället.

Nu är jag vaccinerad en andra gång!

Inte för att jag riktigt förstår hur det gick till. Vi åkte bil till ett ställe där Matte ville att jag skulle gå in genom dörren. Jag är lite skeptisk mot främmande dörröppningar och tvekar innan jag går in. Men till slut verkade det som om Matte tänkte gå in utan mig så jag föll till föga.

Där inne fanns det människor och en annan liten hund. Matte tyckte han såg ut som Kapten i Fröken Frimans krig på TV. Jag tyckte mest han verkade nyfiken. Själv la jag mig ner och väntade vid Mattes fötter medan hon pratade med personalen. Men så kom det plötsligt in en annan, mycket större hund. Där tyckte Perron i mig att det fick vara nog, nu var det dags att varna alla runtomkring att det fanns en inkräktare i lokalen.

Som tur var kom veterinären och bad oss stiga in genom ytterligare en dörr. Där inne fick jag ta av mig min bilsele och komma upp på ett bord. Sen fick jag massor av jättegott godis. Sen lyfte dom ner mig igen och så tog Matte på mig selen och vi åkte hem igen.

Det där med vaccination kan jag göra varje dag! På bilden ligger jag i bilen igen och undrar över var den där sprutan jag hört Matte prata om tog vägen. Och Matte, i sin tur, hon muttrar över att jag är rädd för mixerstaven i köket och spisfläkten men inte för stick i nacken.

Mina bästa lillhussar

Vilken helg!

I helgen åkte vi och träffade en annan del av min familj. Vi har ju redan träffat Husses pappa, syster och systerdotter men nu var det dags att träffa Mattes syster och hennes familj som bl a består av mina två småhussar som är 6 år och 3 år.

Jag och sexåringen busar.

Matte och Husse var lite nervösa för jag kan vara ganska busig. Jag hoppar, morrar, skäller och biter i dem tills dom inte längre kan ignorera mig utan måste reagera. Så dom var nog lite oroliga att jag kanske skulle vara ännu kaxigare mot dom som är mindre.

Då känner dom inte mig!

När vi kom fram var det plötsligt fyra nya individer i olika storlekar där i hallen som ville titta på mig så jag blev alldeles nervös, gnällde och försökte klättra uppför Mattes och Husses ben. Men dom lät mig springa runt och nosa lite, och jag fick mina egna matskålar uppställda i köket och min egen filt att ligga på intill den skönt svala terrassdörren. Jag passade till och med på att bajsa på deras äkta matta och kissa på en fårfäll. Kändes nästan som hemma.

Treåringen springer iväg.

Sen märkte jag att treåringen nog var ännu nervösare än jag för han sprang och gömde sig bakom Matte-Moster, som fick försäkra honom om att jag inte äter treåringar. På nåt sätt förstod jag att han inte ville busa och leka. Men ibland fick han några konstiga ryck när jag närmade mig och sprang iväg skrikande som om han faktiskt ville att jag skulle jaga honom. Och då ställer man ju så klart upp. Matte hade dock lärt honom att säga STOPP så han skrek "'Topp, 'topp, 'topp, 'topp!" allt vad han orkade och då lyssnade jag och satte mig ner och väntade.

När vi hängt ihop en eftermiddag och vaknade nästa dag så vågade han sig på att klappa mig. Då låg jag alldeles stilla i Mattes knä och lät honom känna på min mjuka päls. Annars brukar jag nafsa dom som klappar mig men så kan man ju inte göra med den som är lite rädd.

Jag visar att jag vill busa.

Men med sexåringen gick det jättebra att mysa och leka. Först var han lite orolig att jag skulle äta upp hans händer men hans mamma var en jättekul och cool typ som vågade busa och leka med mig utan att vara rädd för mina små tänder, så han tog nog intryck av henne. Hon gav mig fina tips om hur deras Schillerstövare Ronja brukade nafsa dem i öronen och näsan när hon var liten. Det ska jag nog testa på Husse och Matte vid tillfälle.

Efter ett par timmar ihop var det som vi alltid känt varann, jag och min sexårige lillhusse.

Lillhusse säger stopp när jag skäller på honom.

Matte sa att han hade en naturlig hand med hundar och han var jättetydlig när han inte ville att jag skulle komma nära och hoppa på honom, så då lyssnade jag när han sa STOPP. Det gör jag inte alltid med Matte och Husse så dom var lite förvånade att jag lyssnade.

Vi spelade fotboll. Det har jag aldrig gjort förut och det var lite klurigt för ibland kom jag i vägen för bollen, som var ganska hård. Då fick jag gömma mig bakom Husse en stund och hämta andan.

Jag och min nye kompis.

Det var en toppenhelg hos familjen och jag längtar redan efter nåt dom kallar Torpet. Där ska vi springa runt och leka tillsammans på en stor gräsmatta och gå på promenader i skogen, säger dom. Och det kommer finnas flera människor som vill hänga med mig på morgonen när jag vaknar först av alla. Kanske kan jag lära mig att hämta tidningarna utan att äta upp dem på vägen.

Kanske.

Matte säger i alla fall att hon var jättestolt över att jag var så lyhörd med dom mindre familjemedlemmarna. (Sen när vi kom hem och jag var övertrött, så var hon dock inte lika imponerad av mina konster...)

Voff och slick (och ett litet nafs) 
Idris 

Egentid vs småhundstid

Vätterstranden

Matte här,
Då varken jag eller Berndt har några barn har vi bara kunnat iaktta föräldraskap på håll. Men jag vågar påstå att det finns en hel del likheter mellan att en valp och ett barn flyttar in.

Jag jobbar som egenföretagare och tar, som andra kvinnoföretagare, det största ansvaret för den lilla. Så funkar det nämligen även för föräldrar. När en mansföretagare blir pappa kan han sällan vara föräldraledig, medan det går utmärkt (eller åtminstone går) för en kvinnoföretagare. (Det finns så klart undantag, men statistiken är tydlig här.)

Utsikt från Sjön mot sjön

Så, trots många år som feminist och jämställdhetsarbetare, så gör jag precis som så många andra. Tar huvudansvaret. Husse tränar tre morgnar per vecka. Jag hinner inte träna alls, jag hinner knappt duscha. Den motion jag får är att bära hunden upp och ner för trapporna (sex dryga halvtrappor) när vi befinner oss i Jönköping där Berndt jobbar. Och att lyfta 6,3 kilo ner ur soffan upprepade gånger.

Så nu i tisdags krävde jag att Berndt jobbade hemma så att jag för första gången sedan Idris kom till oss den 25 december fick ge mig ut själv. Före Idris var mina dagar i princip mina att bestämma över, när jag inte har möten eller uppdrag. Upp vid 7-8-tiden, fixa pocherade ägg, bacon, mackor, kaffe, se på morgon-TV, läsa Svenskan, kolla mejlen, jobba lite vid datorn och sen ut för en promenad och lunch på något trevligt ställe. Sådant är svårt med en valp som dels inte kan promenera några längre sträckor, dels inte får komma in på mina stamställen i Vällingby, där vi ju bor mestadels av tiden. Så jag får skaffa mig nya ställen. Re:bel Pokébar i Vällingby centrum tar gärna emot fyrbenta familjemedlemmar och snart öppnar Espresso House vilka enligt uppgift ska ta emot hundar. Och Idris kommer kunna gå allt längre sträckor.

Sej med hollandaisesås och grillad blomkål - urgott!

Men, nu i veckan var det alltså dags för lite vuxentid. Så jag gick helt enkelt ner till Sjön vid Vätterstranden och åt lunch, för att sedan gå vidare in till stan för en fika på Malmborgs. Och vad sysslade jag med då? Ja, bland annat med att titta på bilder på hunden i mobilen. Som värsta småbarnsföräldern första dagen på jobbet efter föräldraledigheten.

En bra grej vi gjort för att dela lite mer lika är att flytta Idris nattsäng till Berndts sida av sängen. Av någon anledning sover hon hela natten där och hoppar inte upp mot sängen hela tiden för att gnälla, nosa och slicka på Husse (som hon gjorde med mig). Så nu vaknar hon först när Berndts klocka ringer, men om han ska iväg tidigt somnar hon snart om och sover till jag vaknar vid 7.30 och vi kan gå ut. För det mesta håller hon sig tills vi kommer ut, det får bara inte gå för lång tid mellan uppvaknande och utgång. (Jag är glad om jag hinner kissa själv och klä på mig.) Vi delar också på morgonpassen spritt över veckan.

Årets första semla

Så, för en 48-åring och en 61-åring med en liten Perrovalp är det inte svårt alls att sätta sig in i Lars Lerins och Juniors liv i Vänligen Lars Lerin på SVT. Och Lerins beskrivning av vad han vill att lille Rafael ska bli är klockren. "Lugn, trygg, gla' och inte alltför ängsli'". Gäller även för vår Idris.

"Fast småbarn kan ju inte gå första året" var Berndts kommentar. Nä, men dom skriker bra mycket mer än Idris. Å andra sidan kommer dom sällan med en uppsättning sylvassa små tänder. Likheter och skillnader men efter nära en månad börjar det stabilisera sig med rutinerna. Nu är det "bara" uppfostran av hund och människor kvar. Idris växer så det knakar och kanar/hoppar/far runt på sina allt längre ben. Nästa vecka är det dags för andra vaccinationen.

Och jo, jag hann med årets första semla på min egentid.

/Matte Anna-Karin

Jag, min soffa och Mattes säng

Hej på er igen,
Min Matte håller på att sammanställa två listor över framgångar och utmaningar i en Perrovalps liv. Men redan nu kan vi dela med oss av en av utmaningarna. Eller framgångarna. Det beror lite på ur vems perspektiv man ser det. 

Jag ser söt ut för att få stanna i soffan

Jag har lärt mig att hoppa upp i soffan. Det lärde jag mig redan för flera veckor sedan. Jag hoppar upp och sen ser jag ut lite som på bilden här. Det enda problemet är att jag inte riktigt vågar hoppa ner igen. Och att människorna förbjuder mig att både hoppa upp och ner. Matte säger att jag kan skada mig om jag hoppar från höga höjder.

Så här gör Matte när jag inte ska hoppa upp
i sängen eller soffan. Jag vet precis vad det
betyder. Men jag lyssnar inte alltid. Ibland
gläfser jag för att markera mitt missnöje.

Sängen däremot, är helt förbjudet område för hundar. Jag kan lätt komma upp i den men får inte. Jag hörde att ca 65 procent av alla hundar får sova i sina människors sängar men mina människor påstår att jag snart ska få en alldeles egen säng och att hundar sover i sin säng, och människor i sin. Det har nog något att göra med att Matte är uppvuxen med jakthundar. Dom bodde till och med i ett eget litet hus i en hundgård utanför huset.

Nu sover jag på golvet i Husse och Mattes sovrum, där det känns tryggt. Jag har en jätteskön filt och mina gosedjur och sover ofta hela natten numera. Ibland vaknar jag och hoppar upp mot sängkanten för att gosa med Matte men då kliar hon mig bara bakom örat och säger NEJ och GÅ OCH LÄGG DIG HJÄRTAT. Så då gör jag det, jag vill ju egentligen bara kolla så att dom är där.

Jag fjäskar för Matte för att få vara i soffan

Men åter till soffan. Den som är så stor och skön och mjuk och varifrån man har jättebra utsikt. Massa goa kuddar finns där också, som jag kan lägga huvudet på. Jag har i och för sig fått låna några kuddar att ha på golvet men det är ju inte samma sak! 

På en dag kanske jag hoppar upp i smyg i soffan tio gånger. Sen tar jag mig inte ner igen. Och Matte och Husse hör ju att det blir tyst i det andra rummet så dom kommer genast och lyfter ner mig. Sen när dom inte ser hoppar jag upp igen. Mitt mål är att få ligga i soffan när jag vill. 

Jag på min puff framför TV:n

Så på så sätt är det en verklig framgång att jag lyckas ta mig upp själv och en liten motgång att jag ännu är för liten för att hoppa nedåt. Matte säger dock att det är en utmaning att få mig att lyda. "Får du vara där?" frågar hon varje gång, och jag anar att frågan är retorisk. Jag brukar svara med att titta på henne med mina bruna ögon och se sådär gosigt söt ut som bara en Perrovalp kan göra. Det hjälper inte ett dugg. Matte är en hård kvinna. Men jag är minsann rätt kaxig jag också. Så länge har jag fått en marockansk puff att sova på, den är rätt skön den också.

Häromdagen hörde jag Matte säga till Husse att hon förstod att människor gav upp och lät sina hundar sova i människosängen och ligga i soffan. 

- Vad är egentligen anledningen till att hon inte får, frågade Matte.

Det största skälet är säkert att hon och Husse inte tycker att hundar och människor ska dela säng.* Dom är väl lite gammalmodiga. Dessutom är båda paniskt rädda för fästingar. Fast Matte har aldrig haft nån själv, dom sätter sig alltid på Husse. 

Jag när jag tvingats ner ur soffan

När jag gnäller och ser ynklig ut och går och lägger mig lite demonstrativt vid soffkanten så brukar hon säga att jag kommer bli uppbjuden dit så snart jag själv kan ta mig ner. DET vore nog en gemensam framgång!

Voff och slick (och ett litet nafs) 
Idris 

* Här flikar Matte in att hon inte har något emot att andra människor låter sina hundar sova i sängen. Dom får göra som dom tycker är bäst.

Åga bil - Jävla tradigt!

Jag som ylar och jag som sover.

Hej igen,
Idag ska jag berätta vad jag tycker om att åka bil.

Jag. Gillar. Verkligen. Inte. Att. Åka. Bil.

Matte brukar skratta hysteriskt åt några som kallar sig Bröderna Lagerståhl. Dom berättade en gång om en bussesa i Skåne där en man tyckte det var tradigt att åka buss. Precis så känner jag inför att åka bil. 

Så. Jävla. Tradigt. Eller tôligt för att prata med Matte och träligt med Husse. Värst är det när vi kör inne i städer eller i mörker, det är lite bättre i dagsljus och på motorväg.

Människorna köpte en sele till mig som man fäster i bilbältet. På så sätt skulle jag slippa sitta i bur och kunna röra mig i hela baksätet. Men jag trasslar mest in mig och hatar verkligen att sitta fast. 

Så jag använder hela mitt register för att förklara för människorna att detta är tortyr. Ibland piper jag mitt "Mamma har du övergivit mig"-pip. Ibland knarrar jag missnöjt från djupet av min mage. Ibland ylar jag helt enkelt som om jag var den olyckligaste valpen i världen (se bild t v ovan). 

Matte och Husse försöker med att dels klappa mig, ge mig godis när jag håller tyst eller helt enkelt ignorera mig. Det går sådär. Enda gången jag var lugn var om jag fick ligga i Mattes knä, men dom säger att jag måste lära mig åka bil med bara en av dem. 

Jag i Mattes knä, bästa stället i bilen

Men så kom Matte på att man kanske kan förlänga stroppen som sitter fast i bältet lite. Plötsligt kan jag röra mig lite friare i baksätet och sitter inte stenhårt fast vid säkerhetsbältet. (Detta kommer säkert fixa till sig när jag blir större och starkare tror människorna.) 

Senaste turen vi gjorde mellan Stockholm och Jönköping låg jag tyst nästan hela vägen (utom inne i stan), men jag vägrade sova för man måste hålla koll på vad det är som händer i sådana konstiga miljöer. 

Så med min favoritfilt, mina snuttedjur Isbjörnen och Musen och med Mattes halsduk att nosa på kommer jag nog klara av att åka och hälsa på familjens yngsta medlemmar i Lerum i helgen. Det ska bli spännande, jag har hört så mycket om dom! 

Voff och slick (och ett litet nafs) Idris 

Vinter i Perroland

Jag med skägg

Hej alla människor och hundar,
Nu är det jag igen, Idris den spanska vattenhunden. 

Trots att vi Perros är vattenhundar med simhud mellan tårna så gillar vi även fruset vatten, i form av snö. Ja, vi ÄLSKAR snö. Själv längtar jag efter att jag ska bli större så jag får fara fram över snöklädda vidder och borra mig ner genom lössnö. Än så länge får jag mest gå i koppel eller springa lös i skogen.

Första gången jag såg rejält med snö blev jag lite förvånad. En morgon när Matte och jag kom ut på terrassen vid vårt radhus var hela världen plötsligt helt vit. Jag nosade runt och tyckte det kittlade skönt i nosen med det kalla vita. Så jag beslutade mig helt enkelt för att hoppa rakt ut i det. Det var nästan så huvudet försvann i den djupa snön. 

Sen fick jag springa lös lite i trädgården och passade då på att springa in till grannen och bajsa på kattstigen som går över våra tomter. Det finns minst tre katter som tror att det är dom som bestämmer här. Dom brukar sitta och stirra på varandra som fastfrusna. Så kan dom sitta i timmar. Verkar vara ett tråkigt liv när man kan hoppa jämfota och morra år Mattes kängor. 

Jag i bäbisdräkt

Sen har vi det här med kläder. Matte kom hem från Vinsta Zoo en dag med en stickad sparkdräkt. Som om jag vore en bäbis.

Ursäkta men jag är faktiskt en tuff och kaxig Perrovalp. Min mamma Doris (Calmigos Kiwi) och mina pappa (Calmigos) Lorenzo har fått jättesnajdiga vinteroveraller. Men allt jag får är en stickad bäbiskofta. Ni kan ju gissa vad jag tycker. Men det ska ju erkännas att när temperaturen kryper ner mot -20 är det ändå ganska skönt med lite extra kläder. Men det visar jag inte för Matte och
Husse. 

Matte lovar dock att nästa vinter ska jag också få en snygg overall, kanske från nåt som heter Hurtta eftersom Matte verkar gilla deras grejer. 

Nu ska jag vila lite efter att ha tampats med Husse om jag ska få vara i soffan eller inte. Jag har hoppat upp där säkert sju gånger på morgonen men han bara lyfter ner mig igen. Undrar när han ska fatta att soffan är ett bra ställe för mig?

Nästa gång kanske jag berättar om vad jag tycker om att åka bil. 

Voff och slick (och ett litet nafs) Idris 

Det är jag som är Idris

Idris, 9 veckor

Hej,
Jag heter Idris och bor hos min matte och husse i ett radhus i Vällingby i västra Stockholm. På bilden är jag nästan nio veckor gammal, nu har jag hunnit bli elva veckor. När jag föddes fick jag namnet Calmigos Oliva men nästan alla mina fyra syskon har fått nya namn av sina familjer. Mitt namn är en kortform för Idrissa. Det lär ha varit dels en libysk kung och en islamisk profet men är tydligen också en av Mattes favoritskådespelare, Idris Elba, som hon upptäckte i sin favoritserie The Wire. Matte tyckte att en snygg tjej med vackra, granskande ögon gott kunde ha samma namn som honom. Sen är namnet väldigt bra vid inkallning, säger hon, och jag kan bara hålla med för jag kommer varje gång dom ropar.

Jag är en Perro de Agua Español eller spansk vattenhund som man också kan säga. I Sverige finns det ca 2 000 spanska vattenhundar. Vi är lite större än en Lagotto Romangolo och lite mindre än en portugisisk vattenhund. Trots vissa likheter med dessa två sägs vi stå närmare den franska Barbet-hunden.

Perron* finns beskriven i skrifter så långt tillbaka som år 730 i vår tideräkning. Vi har även kallats för Perro Turco och Perro Andaluz. Här i Sverige har vi funnits sen 1997.

I Spanien användes och används vi fortfarande som herde-, jakt-, fiske-och vakthund. Vi är kanske inte några vilda bestar som biter eventuella tjuvar i byxbaken utan fungerar mer som ett alarm om någon försöker bryta sig in. Jag brukar öva på detta när Husse eller Matte kommer hem efter att ha varit ute. Då skäller jag mitt mörkaste varningsskall och närmar mig försiktigt för att se vem som kommer. När jag fattar att det är Matte/Husse blir jag istället tokig av lycka och gnyr och far runt dem och slickar och nafsar i deras byxben.

Matte är lite irriterad på att jag nafsar så mycket och försöker lära mig att bara slicka. "Inte bita, bara slicka" säger hon och då gör jag det, slickar bara. En liten stund, tills jag glömt att jag inte skulle nafsa. Jag är ju trots allt bara elva veckor gammal än. Men snart ska Matte, Husse och jag gå på en utbildning hos en valpexpert som ska lära människorna hur dom lära mig att uppföra mig som en vuxen Perro. Jag tror att det kommer dröja lite dock, för det är ju så kul att jaga och attackera deras fötter när vi är ute och går.

Förutom att vara en väldigt söt (säger Matte och Husse), mysig och otroligt kelsjuk familjehund så har många Perros andra uppgifter. Vi används t ex av brandmän, räddningsmanskap, av polisen som narkotikahund och som vårdhund. Min mamma Doris (Calmigos Kiwi) har även fått pröva på att leta kantareller. Det ska Husse lära mig, säger han. Det kan passa bra ihop med att Matte vill att vi ska gå sökkurser.

Nu ska jag sova lite då jag varit uppe och stökat halva natten. Vi hörs!

Voff och slick (och ett litet nafs)
Idris
* Matte säger att det heter "Perro" när man pratar om rasen Perro de Agua Español trots att jag är en tik och borde benämnas perra på spanska.


Källa: SPDAEK, Svenska Perroklubben.